1997

Varje onsdag och varannan helg åker jag till pappa i Sturefors.
Sturefors är en sömnig förort till Linköping. Alla som bor där jobbar i staden. På dagarna är det tomt i Sturefors, sånär som på några hemmafruar som knallar runt i sina trädgårdar och påtar.
Pappa och jag spelar antingen pingis i bostadsrättsföreningens pingisrum eller fiskar i Stångån.
Att åka till pappa på onsdagarna är heligt. Det är ett litet studs i vardagen som jag inte missar för något.
En onsdag står jag och kastar i Stångån och får napp. Det finns inte med i våra beräkningar att vi faktiskt ska få fisk. Men nu får vi det. Det är en stor gädda jag drar upp. Pappa håller den i famnen och gissar att den väger fyra kilo. Vi tar den av daga som om vi faktiskt ville äta den.

Pappa skär upp gäddan och lastar ut innanmätet på diskbänken. Det är redan sent. Efter tio. Sedan skär han upp fisken och lastar in den i plastpåsar som han stoppar i frysen. Han säger att det är en ståtlig fisk jag dragit upp. Att jag får ta och berätta det här för mina kompisar i skolan i morgon.

Och sedan fiskar vi av någon anledning aldrig mer i Stångån.