Världens viktigaste spel

Jag halkar in på en artikel om ännu ett Sonic the Hedgehog-spel anpassat till en helt ny marknad jag inte har råd att hänga med i, och det skär en liten rispa i hjärtat. Liksom varje gång det hänt sedan, låt säga, 2001.
Mycket av allt jag gjort sedan 1993 har varit olika försök att återskapa den trygghetsmättade glädje jag kände när jag och Rasmus klarade fram nya levlar, spöade Eggman och spräckte ballonger i Sonic 2 någonstans i periferilandet mellan dagis, sexårs och den nästan förträngda tiden när Rasmus flyttade från Hjälmsätersgatan till Ljungsbro och gick vidare till skateboards 1994.

När inte det fungerade försökte jag med tiden mellan 1996 och 1998 när jag och Pelle i nyss upptäckt nostalgiskt rus köpte begagnade versioner av Sonic the Hedgehog, Sonic 3 och Sonic & Knuckles till våra nötta Sega Mega Drive-plattformer.

Vi var Sega-killar. Det fanns Nintendo-killar och Sega-killar. Jag tog steget 1995. Från Nintendo till Sega. Sedan dess har jag hejat på Sega på samma sätt som jag hejat på min hemstads hockeylag. Men det har blivit svårare sedan Sega lade ner hårdvaruproduktionen för några år sedan och vi Dreamcast-satsare tvingades gömma våra konsoler och våra drömmar långt bortom allt som andra ansåg väsentligt. Nu kan vi bara läsa de slarvigt författade artiklarna om Sonic i dags- och kvällspressen och hoppas att dagens kids förstår vad det handlar om. Men vi måste hålla käft om det här för om det kommer en sjuttiotalist och upptäcker oss måste vi stå ut med massvis med smälek och bokstavskombinationer i stilen "Vectrex" eller "Vic64" eller vad fan det heter. Och vi kan inte försvara oss för allt vi gjorde när vi var sju var fånigt, marknadsanpassat eller på sin höjd färgglatt.

Nu hör jag att Sonic ska bli varulv. Jag säger inget om den saken. Måste han bli varulv för att attrahera barnen är det klart han ska bli varulv. Bara de ser igenom det där, fattar tycke för karaktärerna och storyn (de små djuren är fångade av en ond vetenskapsman med förkärlek för runda farkoster, vi måste hoppa på farkosterna, stampa på knappen och släppa den fria) och börjar googla.
Bara de lirar de gamla spelen. Då är jag nöjd.
Då hade vi inte fel, Rasmus, Pelle och jag.

Nyss

Jag brukade fantisera om en lång text som liksom kom till genom en smäll och som gjorde mig rik, berömd och oberoende. En bok som var både smal och bred och sedermera blev film. Ett alibi för både det folkliga och det intellektuella och dessutom både fyndig och sann.
Det fanns aldrig någon idé, några ambitioner eller något manus men jag trodde att det skulle hända. Och helst innan jag fyllt 21, så att jag kunde jämföras med Bret Easton Ellis av pålästa recensenter. Det där med Bret var viktigt. Han verkade lycklig och framgångsrik fast han redan hunnit bli gubbe med oljigt ansikte och mascara och hans böcker behandlar sådant jag aldrig kommit i kontakt med.
Sverige var redan för litet. Jag intervjuade mig själv på engelska.

Min lilla fyrkant med sluttande tak på Sveavägen 69 var den perfekta kulissen. När jag blev romanmiljonär skulle jag fortfarande bo kvar där, och jag skulle ha en klädsamt risig bil och inga bekymmer i världen. Och ur intet skulle ett litterärt brat pack bildas i Motala; på något sätt skulle mina vänner också ge ut böcker och bli nästan lika framgångsrika, och vi skulle göra den här hålan till ett författarnäste. När Björn Ranelid kom med vin skulle vi köra honom på porten och göra oss lustiga över honom i klaustrofobiskt smala tidskrifter mest bara för att.

Och jag var redan språkrör för en generation. Jag gick nedför backen blåsiga morgnar mitt i vintern och liksom visste. Att en dag skulle jag samla klassen i klassrummet, och jag skulle ha en stor genomskinlig skål med kinderägg att skicka runt, och jag skulle förkunna min succé. Säga att det får vara bra nu, jag kan redan allt. Jag hoppar av.
Det hjälpte för jag gjorde sällan klart uppgifterna i skolan. En roman hade kommit lägligt när jag till och med struntade i att ta de sista fem bilderna på vad som helst för att slutföra en kurs.

Det var lättare att drömma om allt annat. Som vanligt varje gång något blev på allvar. När min kompis började må så dåligt att jag inte kunde hjälpa till längre, när saknaden efter någon att vara tillsammans med eller åtminstone ligga med blev för stor. När jag var utfattig, för tjock eller hänsynslöst introvert mot mina gamla vänner. Eller när de var dumma mot mig. Att inte bara skriva en bok, att BLI den där boken. Så att jag slapp vara mig själv. För jag verkade misslyckas med allt.

Det hann inte bli någon bok. Jag skrev en lång text under de lediga veckorna i somras. Jag läser den ibland, får skampanik och klickar bort den långt före halvvägs. Tänker att det krävs så lite för att förändra mig. Att jag har långt kvar innan jag hittar ett gångbart sätt att vara mig på. Men att jag tills vidare får duga som jag är.

Boken kommer kanske vad det lider.
Och vägen att gå om morgnarna har faktiskt blivit kortare.

Förebilder 1997-2001

Jag förlade mitt sökande efter tuffa manliga förebilder - den företeelse som tillsammans med tvångsmässig onani framför musikvideos på ZTV, och det famlande experimenterandet för att finna en gångbar frisyr, kan sammanfatta de tidiga tonåren för de flesta pojkar av min generation - till Linköpings hobbyaffärer.
Det var Öhammars fiske och uteliv, och det var Spel- och teleshoppen (senare Nordig Games, ännu senare Tradition, numer EB Games).
Krille, jag och Pelle tillbringade så mycket tid på Spel- och teleshoppen att vi kom att räknas till inventarierna, men vi hängde där precis lika mycket för att vara de första i vår klass som spelat Wipeout Fusion som för att få höra Fredrik i kassan svara i telefon.
Jag tror att vi kunde ägna timmar åt att smyga runt i affären och andas in den air av vuxendom vi inbillade oss vilade över killarna som faktiskt hade råd att köpa spel där. I alla fall Krille och jag; Pelle var genuint spelintresserad och försvann så fort han hittat vad han ville ha.
Den faktiska anledningen till att jag äger de flesta spelkonsoler och de bästa spelen från den här perioden är inte att jag spelade särskilt mycket, utan att jag ville ha ett gångbart alibi för att gå runt i de tre rummen på Storgatan och supa in svettlukt och sarkastiska kommentarer om Sega Saturn.
Jag köpte spel när jag kunde så att ingen skulle be mig dra, helt enkelt.

På Öhammars var det annorlunda. Jag fick gå ensam för inte särskilt många jag kände var fiskeintresserade. Inte jag heller egentligen, men pappa bodde på landet och jag kunde för all del tänka mig att fiska ibland, så länge det gav mig en anledning att umgås några timmar med min bror i en båt.
Men det var jobbigare att vara på Öhammars, för affären var bara ett rum, och när man kollat in Rappalas senaste wobblers men inte köpt någon kunde det hända att grabbarna som jobbade där frågade vad man sysslade med, och då var dagen förstörd. Hela grejen var att se hur 25-åriga killar vek knivblad in i livstidsförsäkrade Leatherman-tänger samtidigt som de förklarade för äldre herrar att just den tången besatte oerhörda fördelar i jämförelse med sina kopior från Biltema.
Inte att köpa wobblers.

Jag ser fortfarande samma grabbar i samma affärer när jag är i Linköping år 2007. De var hjältar för åtta år sedan, nu är de bedagade butiksbiträden. Jonas på Nordic Games har odlat ut ett jätteskägg och börjar se matt ut. Fredrik jobbar på en filial i Tornby köpcentrum. Han bär kavaj nu för tiden. Och Öhammars har låtit sig styras till en affär lika inriktad på att sälja GPS-skärmar som vassa kvalitetsvaror från USA och Finland.
Det är för sorgligt.
Trösten är att jag inte behöver någon av dem längre.

1997

Varje onsdag och varannan helg åker jag till pappa i Sturefors.
Sturefors är en sömnig förort till Linköping. Alla som bor där jobbar i staden. På dagarna är det tomt i Sturefors, sånär som på några hemmafruar som knallar runt i sina trädgårdar och påtar.
Pappa och jag spelar antingen pingis i bostadsrättsföreningens pingisrum eller fiskar i Stångån.
Att åka till pappa på onsdagarna är heligt. Det är ett litet studs i vardagen som jag inte missar för något.
En onsdag står jag och kastar i Stångån och får napp. Det finns inte med i våra beräkningar att vi faktiskt ska få fisk. Men nu får vi det. Det är en stor gädda jag drar upp. Pappa håller den i famnen och gissar att den väger fyra kilo. Vi tar den av daga som om vi faktiskt ville äta den.

Pappa skär upp gäddan och lastar ut innanmätet på diskbänken. Det är redan sent. Efter tio. Sedan skär han upp fisken och lastar in den i plastpåsar som han stoppar i frysen. Han säger att det är en ståtlig fisk jag dragit upp. Att jag får ta och berätta det här för mina kompisar i skolan i morgon.

Och sedan fiskar vi av någon anledning aldrig mer i Stångån.

2001

Något kunde hända honom. Något kan alltid hända människor.

Det vore rättvisa.

Han har inte gjort mycket gott.

Men han går fri.
Har avancerat. Blivit chef. Flyttat in i mammas trappuppgång. Har en blänkande bil. Inte många vet vem han är. Han är bara en man.
Och det är så det fungerar.

En klump av bitterhet dyker upp från ingenstans och kilar hela vägen ner i händerna och ut

Jajamensan. Här ligger vi och är lyckliga.

27 juli 2005 - Björkfors

Jag och Staffan ger oss ut på sjön.
Det är inga konstigheter.
Jag styr. Staffan sitter i fören och håller i sin syntlugg.
På många sätt är det här somrarnas sommar - all tid är fritid.
Förutom när jag jobbar förstås. Men det är jag färdig med. Jag har delat ut tidningar några veckor i juli och bestämt mig för att aldrig mer göra det. Det är för slitsamt och lönen är för dålig.

Alla tjejer kan dra åt helvete.
Det här är grabbarnas sommar!
Säger vi.
Men vi vet förstås ingenting om någonting.
Ett par lyckliga idioter är vi, där ute på Åsunden, i pappas eka.