Världens viktigaste spel

Jag halkar in på en artikel om ännu ett Sonic the Hedgehog-spel anpassat till en helt ny marknad jag inte har råd att hänga med i, och det skär en liten rispa i hjärtat. Liksom varje gång det hänt sedan, låt säga, 2001.
Mycket av allt jag gjort sedan 1993 har varit olika försök att återskapa den trygghetsmättade glädje jag kände när jag och Rasmus klarade fram nya levlar, spöade Eggman och spräckte ballonger i Sonic 2 någonstans i periferilandet mellan dagis, sexårs och den nästan förträngda tiden när Rasmus flyttade från Hjälmsätersgatan till Ljungsbro och gick vidare till skateboards 1994.

När inte det fungerade försökte jag med tiden mellan 1996 och 1998 när jag och Pelle i nyss upptäckt nostalgiskt rus köpte begagnade versioner av Sonic the Hedgehog, Sonic 3 och Sonic & Knuckles till våra nötta Sega Mega Drive-plattformer.

Vi var Sega-killar. Det fanns Nintendo-killar och Sega-killar. Jag tog steget 1995. Från Nintendo till Sega. Sedan dess har jag hejat på Sega på samma sätt som jag hejat på min hemstads hockeylag. Men det har blivit svårare sedan Sega lade ner hårdvaruproduktionen för några år sedan och vi Dreamcast-satsare tvingades gömma våra konsoler och våra drömmar långt bortom allt som andra ansåg väsentligt. Nu kan vi bara läsa de slarvigt författade artiklarna om Sonic i dags- och kvällspressen och hoppas att dagens kids förstår vad det handlar om. Men vi måste hålla käft om det här för om det kommer en sjuttiotalist och upptäcker oss måste vi stå ut med massvis med smälek och bokstavskombinationer i stilen "Vectrex" eller "Vic64" eller vad fan det heter. Och vi kan inte försvara oss för allt vi gjorde när vi var sju var fånigt, marknadsanpassat eller på sin höjd färgglatt.

Nu hör jag att Sonic ska bli varulv. Jag säger inget om den saken. Måste han bli varulv för att attrahera barnen är det klart han ska bli varulv. Bara de ser igenom det där, fattar tycke för karaktärerna och storyn (de små djuren är fångade av en ond vetenskapsman med förkärlek för runda farkoster, vi måste hoppa på farkosterna, stampa på knappen och släppa den fria) och börjar googla.
Bara de lirar de gamla spelen. Då är jag nöjd.
Då hade vi inte fel, Rasmus, Pelle och jag.

Nyss

Jag brukade fantisera om en lång text som liksom kom till genom en smäll och som gjorde mig rik, berömd och oberoende. En bok som var både smal och bred och sedermera blev film. Ett alibi för både det folkliga och det intellektuella och dessutom både fyndig och sann.
Det fanns aldrig någon idé, några ambitioner eller något manus men jag trodde att det skulle hända. Och helst innan jag fyllt 21, så att jag kunde jämföras med Bret Easton Ellis av pålästa recensenter. Det där med Bret var viktigt. Han verkade lycklig och framgångsrik fast han redan hunnit bli gubbe med oljigt ansikte och mascara och hans böcker behandlar sådant jag aldrig kommit i kontakt med.
Sverige var redan för litet. Jag intervjuade mig själv på engelska.

Min lilla fyrkant med sluttande tak på Sveavägen 69 var den perfekta kulissen. När jag blev romanmiljonär skulle jag fortfarande bo kvar där, och jag skulle ha en klädsamt risig bil och inga bekymmer i världen. Och ur intet skulle ett litterärt brat pack bildas i Motala; på något sätt skulle mina vänner också ge ut böcker och bli nästan lika framgångsrika, och vi skulle göra den här hålan till ett författarnäste. När Björn Ranelid kom med vin skulle vi köra honom på porten och göra oss lustiga över honom i klaustrofobiskt smala tidskrifter mest bara för att.

Och jag var redan språkrör för en generation. Jag gick nedför backen blåsiga morgnar mitt i vintern och liksom visste. Att en dag skulle jag samla klassen i klassrummet, och jag skulle ha en stor genomskinlig skål med kinderägg att skicka runt, och jag skulle förkunna min succé. Säga att det får vara bra nu, jag kan redan allt. Jag hoppar av.
Det hjälpte för jag gjorde sällan klart uppgifterna i skolan. En roman hade kommit lägligt när jag till och med struntade i att ta de sista fem bilderna på vad som helst för att slutföra en kurs.

Det var lättare att drömma om allt annat. Som vanligt varje gång något blev på allvar. När min kompis började må så dåligt att jag inte kunde hjälpa till längre, när saknaden efter någon att vara tillsammans med eller åtminstone ligga med blev för stor. När jag var utfattig, för tjock eller hänsynslöst introvert mot mina gamla vänner. Eller när de var dumma mot mig. Att inte bara skriva en bok, att BLI den där boken. Så att jag slapp vara mig själv. För jag verkade misslyckas med allt.

Det hann inte bli någon bok. Jag skrev en lång text under de lediga veckorna i somras. Jag läser den ibland, får skampanik och klickar bort den långt före halvvägs. Tänker att det krävs så lite för att förändra mig. Att jag har långt kvar innan jag hittar ett gångbart sätt att vara mig på. Men att jag tills vidare får duga som jag är.

Boken kommer kanske vad det lider.
Och vägen att gå om morgnarna har faktiskt blivit kortare.