Nyss

Jag brukade fantisera om en lång text som liksom kom till genom en smäll och som gjorde mig rik, berömd och oberoende. En bok som var både smal och bred och sedermera blev film. Ett alibi för både det folkliga och det intellektuella och dessutom både fyndig och sann.
Det fanns aldrig någon idé, några ambitioner eller något manus men jag trodde att det skulle hända. Och helst innan jag fyllt 21, så att jag kunde jämföras med Bret Easton Ellis av pålästa recensenter. Det där med Bret var viktigt. Han verkade lycklig och framgångsrik fast han redan hunnit bli gubbe med oljigt ansikte och mascara och hans böcker behandlar sådant jag aldrig kommit i kontakt med.
Sverige var redan för litet. Jag intervjuade mig själv på engelska.

Min lilla fyrkant med sluttande tak på Sveavägen 69 var den perfekta kulissen. När jag blev romanmiljonär skulle jag fortfarande bo kvar där, och jag skulle ha en klädsamt risig bil och inga bekymmer i världen. Och ur intet skulle ett litterärt brat pack bildas i Motala; på något sätt skulle mina vänner också ge ut böcker och bli nästan lika framgångsrika, och vi skulle göra den här hålan till ett författarnäste. När Björn Ranelid kom med vin skulle vi köra honom på porten och göra oss lustiga över honom i klaustrofobiskt smala tidskrifter mest bara för att.

Och jag var redan språkrör för en generation. Jag gick nedför backen blåsiga morgnar mitt i vintern och liksom visste. Att en dag skulle jag samla klassen i klassrummet, och jag skulle ha en stor genomskinlig skål med kinderägg att skicka runt, och jag skulle förkunna min succé. Säga att det får vara bra nu, jag kan redan allt. Jag hoppar av.
Det hjälpte för jag gjorde sällan klart uppgifterna i skolan. En roman hade kommit lägligt när jag till och med struntade i att ta de sista fem bilderna på vad som helst för att slutföra en kurs.

Det var lättare att drömma om allt annat. Som vanligt varje gång något blev på allvar. När min kompis började må så dåligt att jag inte kunde hjälpa till längre, när saknaden efter någon att vara tillsammans med eller åtminstone ligga med blev för stor. När jag var utfattig, för tjock eller hänsynslöst introvert mot mina gamla vänner. Eller när de var dumma mot mig. Att inte bara skriva en bok, att BLI den där boken. Så att jag slapp vara mig själv. För jag verkade misslyckas med allt.

Det hann inte bli någon bok. Jag skrev en lång text under de lediga veckorna i somras. Jag läser den ibland, får skampanik och klickar bort den långt före halvvägs. Tänker att det krävs så lite för att förändra mig. Att jag har långt kvar innan jag hittar ett gångbart sätt att vara mig på. Men att jag tills vidare får duga som jag är.

Boken kommer kanske vad det lider.
Och vägen att gå om morgnarna har faktiskt blivit kortare.