Jag förlade mitt sökande efter tuffa manliga förebilder - den företeelse som tillsammans med tvångsmässig onani framför musikvideos på ZTV, och det famlande experimenterandet för att finna en gångbar frisyr, kan sammanfatta de tidiga tonåren för de flesta pojkar av min generation - till Linköpings hobbyaffärer.
Det var Öhammars fiske och uteliv, och det var Spel- och teleshoppen (senare Nordig Games, ännu senare Tradition, numer EB Games).
Krille, jag och Pelle tillbringade så mycket tid på Spel- och teleshoppen att vi kom att räknas till inventarierna, men vi hängde där precis lika mycket för att vara de första i vår klass som spelat Wipeout Fusion som för att få höra Fredrik i kassan svara i telefon.
Jag tror att vi kunde ägna timmar åt att smyga runt i affären och andas in den air av vuxendom vi inbillade oss vilade över killarna som faktiskt hade råd att köpa spel där. I alla fall Krille och jag; Pelle var genuint spelintresserad och försvann så fort han hittat vad han ville ha.
Den faktiska anledningen till att jag äger de flesta spelkonsoler och de bästa spelen från den här perioden är inte att jag spelade särskilt mycket, utan att jag ville ha ett gångbart alibi för att gå runt i de tre rummen på Storgatan och supa in svettlukt och sarkastiska kommentarer om Sega Saturn.
Jag köpte spel när jag kunde så att ingen skulle be mig dra, helt enkelt.
På Öhammars var det annorlunda. Jag fick gå ensam för inte särskilt många jag kände var fiskeintresserade. Inte jag heller egentligen, men pappa bodde på landet och jag kunde för all del tänka mig att fiska ibland, så länge det gav mig en anledning att umgås några timmar med min bror i en båt.
Men det var jobbigare att vara på Öhammars, för affären var bara ett rum, och när man kollat in Rappalas senaste wobblers men inte köpt någon kunde det hända att grabbarna som jobbade där frågade vad man sysslade med, och då var dagen förstörd. Hela grejen var att se hur 25-åriga killar vek knivblad in i livstidsförsäkrade Leatherman-tänger samtidigt som de förklarade för äldre herrar att just den tången besatte oerhörda fördelar i jämförelse med sina kopior från Biltema.
Inte att köpa wobblers.
Jag ser fortfarande samma grabbar i samma affärer när jag är i Linköping år 2007. De var hjältar för åtta år sedan, nu är de bedagade butiksbiträden. Jonas på Nordic Games har odlat ut ett jätteskägg och börjar se matt ut. Fredrik jobbar på en filial i Tornby köpcentrum. Han bär kavaj nu för tiden. Och Öhammars har låtit sig styras till en affär lika inriktad på att sälja GPS-skärmar som vassa kvalitetsvaror från USA och Finland.
Det är för sorgligt.
Trösten är att jag inte behöver någon av dem längre.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Kalle, du maste uppdatera nagon gang. Jag väntar.
Fredrik på Spel och Teleshopen. Var det han som starta? Minns att det var en som hade butiken först och senare tog en långhårig kille vars namn jag minns som Pelle över butiken. Jag stog jämt där inne så fort jag och morsan var i stan. Det var bra för min mor. Lämna mig där och gick på stan ;). Jag minns en gång när jag skulle köpa Mortal Kombat II till Sega. Pelle: Ja men det är 15 år på det här vettu. Ja men min mormor sa att jag fick köpa det. Om din mormor säger att det är okej så är det bäst jag säljer det till dig =)
Post a Comment