Förebilder 1997-2001

Jag förlade mitt sökande efter tuffa manliga förebilder - den företeelse som tillsammans med tvångsmässig onani framför musikvideos på ZTV, och det famlande experimenterandet för att finna en gångbar frisyr, kan sammanfatta de tidiga tonåren för de flesta pojkar av min generation - till Linköpings hobbyaffärer.
Det var Öhammars fiske och uteliv, och det var Spel- och teleshoppen (senare Nordig Games, ännu senare Tradition, numer EB Games).
Krille, jag och Pelle tillbringade så mycket tid på Spel- och teleshoppen att vi kom att räknas till inventarierna, men vi hängde där precis lika mycket för att vara de första i vår klass som spelat Wipeout Fusion som för att få höra Fredrik i kassan svara i telefon.
Jag tror att vi kunde ägna timmar åt att smyga runt i affären och andas in den air av vuxendom vi inbillade oss vilade över killarna som faktiskt hade råd att köpa spel där. I alla fall Krille och jag; Pelle var genuint spelintresserad och försvann så fort han hittat vad han ville ha.
Den faktiska anledningen till att jag äger de flesta spelkonsoler och de bästa spelen från den här perioden är inte att jag spelade särskilt mycket, utan att jag ville ha ett gångbart alibi för att gå runt i de tre rummen på Storgatan och supa in svettlukt och sarkastiska kommentarer om Sega Saturn.
Jag köpte spel när jag kunde så att ingen skulle be mig dra, helt enkelt.

På Öhammars var det annorlunda. Jag fick gå ensam för inte särskilt många jag kände var fiskeintresserade. Inte jag heller egentligen, men pappa bodde på landet och jag kunde för all del tänka mig att fiska ibland, så länge det gav mig en anledning att umgås några timmar med min bror i en båt.
Men det var jobbigare att vara på Öhammars, för affären var bara ett rum, och när man kollat in Rappalas senaste wobblers men inte köpt någon kunde det hända att grabbarna som jobbade där frågade vad man sysslade med, och då var dagen förstörd. Hela grejen var att se hur 25-åriga killar vek knivblad in i livstidsförsäkrade Leatherman-tänger samtidigt som de förklarade för äldre herrar att just den tången besatte oerhörda fördelar i jämförelse med sina kopior från Biltema.
Inte att köpa wobblers.

Jag ser fortfarande samma grabbar i samma affärer när jag är i Linköping år 2007. De var hjältar för åtta år sedan, nu är de bedagade butiksbiträden. Jonas på Nordic Games har odlat ut ett jätteskägg och börjar se matt ut. Fredrik jobbar på en filial i Tornby köpcentrum. Han bär kavaj nu för tiden. Och Öhammars har låtit sig styras till en affär lika inriktad på att sälja GPS-skärmar som vassa kvalitetsvaror från USA och Finland.
Det är för sorgligt.
Trösten är att jag inte behöver någon av dem längre.

1997

Varje onsdag och varannan helg åker jag till pappa i Sturefors.
Sturefors är en sömnig förort till Linköping. Alla som bor där jobbar i staden. På dagarna är det tomt i Sturefors, sånär som på några hemmafruar som knallar runt i sina trädgårdar och påtar.
Pappa och jag spelar antingen pingis i bostadsrättsföreningens pingisrum eller fiskar i Stångån.
Att åka till pappa på onsdagarna är heligt. Det är ett litet studs i vardagen som jag inte missar för något.
En onsdag står jag och kastar i Stångån och får napp. Det finns inte med i våra beräkningar att vi faktiskt ska få fisk. Men nu får vi det. Det är en stor gädda jag drar upp. Pappa håller den i famnen och gissar att den väger fyra kilo. Vi tar den av daga som om vi faktiskt ville äta den.

Pappa skär upp gäddan och lastar ut innanmätet på diskbänken. Det är redan sent. Efter tio. Sedan skär han upp fisken och lastar in den i plastpåsar som han stoppar i frysen. Han säger att det är en ståtlig fisk jag dragit upp. Att jag får ta och berätta det här för mina kompisar i skolan i morgon.

Och sedan fiskar vi av någon anledning aldrig mer i Stångån.

2001

Något kunde hända honom. Något kan alltid hända människor.

Det vore rättvisa.

Han har inte gjort mycket gott.

Men han går fri.
Har avancerat. Blivit chef. Flyttat in i mammas trappuppgång. Har en blänkande bil. Inte många vet vem han är. Han är bara en man.
Och det är så det fungerar.

En klump av bitterhet dyker upp från ingenstans och kilar hela vägen ner i händerna och ut

Jajamensan. Här ligger vi och är lyckliga.

27 juli 2005 - Björkfors

Jag och Staffan ger oss ut på sjön.
Det är inga konstigheter.
Jag styr. Staffan sitter i fören och håller i sin syntlugg.
På många sätt är det här somrarnas sommar - all tid är fritid.
Förutom när jag jobbar förstås. Men det är jag färdig med. Jag har delat ut tidningar några veckor i juli och bestämt mig för att aldrig mer göra det. Det är för slitsamt och lönen är för dålig.

Alla tjejer kan dra åt helvete.
Det här är grabbarnas sommar!
Säger vi.
Men vi vet förstås ingenting om någonting.
Ett par lyckliga idioter är vi, där ute på Åsunden, i pappas eka.

Juli 2006

Vi är ett fint gäng som åker till Roskilde.
Sedermera blir vi rätt så berusade.

November 2005 - London

Jag och min bror går.
Vi går och går och går.
I tre dagar går vi.
Vi är i London.
När vi vaknar i våra rangliga stålsängar på Piccadilly Hostel om morgnarna går vi direkt ner på Piccadilly Circus och köper varsin mugg starkt kaffe. Sedan promenerar vi bara runt. Två svenskar på semester är vi, och vi är imponerade av allt vi hittar.
Den här dagen har vi gått hela vägen från Piccadilly Circus, utmed Themsen ner till Houses of Parliament, över en bro och sedan vidare utmed floden hela vägen till Tower Bridge, och sedan över igen. I finanskvarteren hittar vi ett torn man kan klättra ända upp i.
Uppe i tornet kan man gå runt och titta på utsikten. Det är ingen stor yta att gå på men man kan ta sig runt tornet. Det är god utsikt åt alla håll.
Där står vi, min bror och jag, och hänförs. Jag säger att det är här man ska stå och vara kär, om man ska stå någonstans och vara kär.
Faktum är att jag är kär där jag står.
Min bror knäpper bilder ut i skymningen.

Utopi

Det är varmt och jag kör bilen mot Rimforsa. Det är någon av alla somrar. Jag handlar en skiva på en mack och är lycklig. Sedan badar vi.

Vi ses alldeles för sällan numer

2006 - någon av agustis sista dagar

Tove tar på sig skorna efter sommarens allra sista bad i Berg. Två dagar senare flyttar jag till Motala, Tove åker till Tyskland och allting blir på sätt och vis lite sämre.
Jag har köpt en ny kamera som inte är något vidare. För att bilderna ska bli bra måste solen skina rakt ner i linsen. Tove säger åt mig att inte vara sur över det.
När vi åker därifrån börjar jag nästan gråta. Det känns inte alls bra. Och det är det inte heller.

2005 - juni

Hultsfredsfestivalen 2005 var en riktig prövning.
Allt handlade om Ida förstås. Hela sommaren handlade allting om Ida, som gjort slut några dagar innan studenten, och som jag fortfarande behövde, för hon hade försvunnit så tvärt och oväntat.
Jag står och röker cigaretter vid stora scenen. The Hives spelar. Jag har märkt att om man står nära gångvägen kommer tjejer fram och ber om cigaretter. Jag har ett helt paket. Och jag behöver verkligen avreagera mig. Men tjejerna tar bara cigaretten och tackar och går. Den enda jag presenterar mig för ser plötsligt jäktad ut och går samma väg hon kom.
Livet suger verkligen där, på Hultsfredsfestivalen. Jag känner det i varenda kroppsdel och jag vill så hemskt gärna åka hem. Redan första dagen vill jag åka hem.
Alkoholen verkar inte, jag blir åtminstone inte glad, och morgnarna är skit, dagarna ännu värre, och kvällarna är en lång rad av besvikelser.
Mina kompisar har annat för sig än att försöka muntra upp mig. Jag ser inte så mycket av dem. Vid morgonbadet i bäcken, första tre fyra ölen i solstolarna på förmiddagen, sedan är jag ensam.
Om det inte hade varit mitt tält, som de bodde i, skulle jag ha stuckit. Och de hade aldrig förlåtit mig.
När vi till slut åker hem i Andreas pappas stora bil är det det bästa som hänt mig på hela sommaren, så långt den har hunnit komma. Jag får tillfälle att spela min rent livsviktiga R.E.M.-blandskiva i bilstereon, och de andra somnar, och jag bestämmer mig för att det är omöjligt att komma över Ida.

2005 - iskall december

Jag är hemma hos Tanja i det stora röda huset på landet. Vi ligger i hennes lilla säng och jag försöker tafatt göra så att hennes tofsar fluffar upp sig. När hon gör det ser det barnsligt enkelt ut. Hon håller längst ut i tofsen, och behåller sedan greppet medan hon drar håret bakåt mot huvudet. På så vis blir tofsen en liten rufsig boll i några minuter, tills hon måste göra samma sak igen. Hon tycker om att ha fluffiga tofsar.
Och jag tycker mycket om hennes tofsar. När jag till slut lyckats fluffa den ena av dem ligger vi och lyssnar på Eva Cassidy. Skivan heter Songbird och jag erkänner till slut att den är mycket vacker. Eva Cassidys röst behöver inte ackompanjeras. Och eftersom det är mörkt i rummet passar jag på att gråta lite, så tyst jag kan. Det kan inte hjälpas att det är lite väl filmiskt och välsökt, men jag är gråter för att jag är så glad. Jag säger inget, förstås. Tanja visar sällan känslor. Medan jag är som en hud spänd hårt över ett stort rum av rusande känslor, är hon balanserad och smaklöst kylig. Hon är sexton och jag är nitton.

1991

Pappa och min bror har flyttat till en lägenhet några hundra meter bort, och mamma och jag bor kvar i den gamla fyrarummaren på Hjälmsätersgatan. Det är ganska rymligt. Jag förstår av mina vänner på dagis att det är synd om mig som har skilda föräldrar. Fast jag finner ingen anledning att klaga.
Min bror har en ny blå och vit cykel med 18 växlar. Den är större än livet självt. Givetvis har man på avvägar hört talas om tioväxlade cyklar. Men inget i närheten av den här. Min bror hämtar mig på dagis och jag får sitta på styret. Eftersom det är skumpigt måste han lova att köra så sakta han kan på första växeln - i min föreställningsvärld går det automatiskt fortare ju högre växel man använder. Vi åker och köper Hubba Bubba-läsk på Stora torget. Hubba Bubba-läsk är just så kitschigt som det låter. En rosa dryck så full av socker att den knappt flyter. Men jag är nöjd. Mycket, mycket nöjd. Jag känner mig redo för det mesta. En skilsmässa är ju ingenting! Om livet inte har större prövningar att bjuda på vill jag vara med ett bra tag till.

2001 - vår

I bilen på väg till Katrineholm lyssnar jag på det allra senaste - R.E.M.:s skiva Reveal avspelad på kasett i mammas stereo där hemma, och uppspelad i min bärbara Walkman av märket Aiwa.
I Katrineholm finns en dvärgschnauzervalp på kenneln ElleBell's. Vi ska hämta den, pappa, Birgitta och jag. Jag är uppslukad av min låga livslust och skivans vackraste ballad, I've Been High. En hund är inte så mycket mer än en tuff grej.
Det visar sig att Katrineholm är en rar liten stad full av blomsterarrangemang. Vi åker runt runt i rondeller tills vi hittar kenneln. Frazze, valpen, är svårflörtad och vill inte hälsa förrän jag börjar snurra med en blyertspenna. Medan åtta andra schnauzrar skäller, springer runt och hunsas av kennelmamman håller jag Frazze i händerna och är livrädd för att ta sönder honom.
Sedan åker vi hem. Frazze kissar i Flen och pappa tycker att det är ett tecken på gott omdöme.
Varför vi åker genom Flen minns jag inte, men jag fortsätter efter den här resan att associera skivan Reveal med att hämta dvärgschnauzrar i Katrineholm. Frazze och jag blir med tiden mycket goda vänner.

2002 - vår

Det var en speciell känsla att plötsligt bo i stadsdelen Ryd i Linköping. Ingen jag kände bodde där och det låg, i praktiken, för långt bort för att jag skulle kunna behålla mitt vanliga liv.
Man kanske kan säga att jag tappade mina vänner där, i Ryd.
Så jag cyklade den ringliga vägen genom Skäggetorp till Ikanohuset och köpte ett par tajta skor att spela boll med. Och sedan nötte jag med en frustrerad femtonårings iver frisparkar hela våren.
Reglerna var enkla. Högsta tuvan, snett till vänster femton eller kanske sexton meter från målet, skjuta så hårt jag kunde med skruv, sedan hämta bollen och upprepa samma procedur.
Ibland tog jag löprundor runt fotbollsplanen som mellanakt. Sedan fortsatte jag.

Det smidigaste var att jag inte behövde gå i skolan. Jag var satt på en stark kur antidepressiv medicin. Mina lärare var extra överseende eftersom jag dessutom hade körtelfeber. Jag märkte aldrig att jag hade det, men en läkare hade konstaterat att så var fallet, och jag klagade inte.
Att spela fotboll en hel vår var ett bra sätt att överleva högstadiet. Jag tappade fjorton kilo i vikt och kom tillbaka till skolan som en vanlig kille. Jag hade ett par nya jeans, en ny tröja och en ny frisyr. Och, eftersom högstadiet är en mycket underlig tid i en människas liv, hade jag en flickvän bara några veckor senare. Hon hette Sandra och bar håret i tofs. Jag tyckte mycket om henne. Ibland följde hon med mig till den ödelagda fotbollsplanen i Ryd och hämtade bollen när jag missat målet.

2005 - maj

Jag är arton år och Ida är femton. Mamma kör oss till en liten äng vid en konferensgård och parkerar mitt i ett litet hav av gula vårblommor. Vi plockar varsin bukett så fort vi kan, eftersom någon kanske anser sig äga blommorna. Sedan slår Ida och jag ihop våra buketter. Hon kan knappt hålla runt alla stjälkar och hon ser glad ut.
På vägen hem övningskör jag. Det går inget vidare. Ida sitter där bak och låtsas inte om att jag kör illa. Även om jag inte vågar titta på henne blir jag förälskad också i hennes överseende.
Och det är faktiskt en fantastiskt fin dag i april. Så varm att det kunde ha varit sommar. Jag följer Ida till tågstationen när hon ska åka hem. Blommorna har hon i några våta servetter.