2005 - juni

Hultsfredsfestivalen 2005 var en riktig prövning.
Allt handlade om Ida förstås. Hela sommaren handlade allting om Ida, som gjort slut några dagar innan studenten, och som jag fortfarande behövde, för hon hade försvunnit så tvärt och oväntat.
Jag står och röker cigaretter vid stora scenen. The Hives spelar. Jag har märkt att om man står nära gångvägen kommer tjejer fram och ber om cigaretter. Jag har ett helt paket. Och jag behöver verkligen avreagera mig. Men tjejerna tar bara cigaretten och tackar och går. Den enda jag presenterar mig för ser plötsligt jäktad ut och går samma väg hon kom.
Livet suger verkligen där, på Hultsfredsfestivalen. Jag känner det i varenda kroppsdel och jag vill så hemskt gärna åka hem. Redan första dagen vill jag åka hem.
Alkoholen verkar inte, jag blir åtminstone inte glad, och morgnarna är skit, dagarna ännu värre, och kvällarna är en lång rad av besvikelser.
Mina kompisar har annat för sig än att försöka muntra upp mig. Jag ser inte så mycket av dem. Vid morgonbadet i bäcken, första tre fyra ölen i solstolarna på förmiddagen, sedan är jag ensam.
Om det inte hade varit mitt tält, som de bodde i, skulle jag ha stuckit. Och de hade aldrig förlåtit mig.
När vi till slut åker hem i Andreas pappas stora bil är det det bästa som hänt mig på hela sommaren, så långt den har hunnit komma. Jag får tillfälle att spela min rent livsviktiga R.E.M.-blandskiva i bilstereon, och de andra somnar, och jag bestämmer mig för att det är omöjligt att komma över Ida.