Jag är hemma hos Tanja i det stora röda huset på landet. Vi ligger i hennes lilla säng och jag försöker tafatt göra så att hennes tofsar fluffar upp sig. När hon gör det ser det barnsligt enkelt ut. Hon håller längst ut i tofsen, och behåller sedan greppet medan hon drar håret bakåt mot huvudet. På så vis blir tofsen en liten rufsig boll i några minuter, tills hon måste göra samma sak igen. Hon tycker om att ha fluffiga tofsar.
Och jag tycker mycket om hennes tofsar. När jag till slut lyckats fluffa den ena av dem ligger vi och lyssnar på Eva Cassidy. Skivan heter Songbird och jag erkänner till slut att den är mycket vacker. Eva Cassidys röst behöver inte ackompanjeras. Och eftersom det är mörkt i rummet passar jag på att gråta lite, så tyst jag kan. Det kan inte hjälpas att det är lite väl filmiskt och välsökt, men jag är gråter för att jag är så glad. Jag säger inget, förstås. Tanja visar sällan känslor. Medan jag är som en hud spänd hårt över ett stort rum av rusande känslor, är hon balanserad och smaklöst kylig. Hon är sexton och jag är nitton.
Och jag tycker mycket om hennes tofsar. När jag till slut lyckats fluffa den ena av dem ligger vi och lyssnar på Eva Cassidy. Skivan heter Songbird och jag erkänner till slut att den är mycket vacker. Eva Cassidys röst behöver inte ackompanjeras. Och eftersom det är mörkt i rummet passar jag på att gråta lite, så tyst jag kan. Det kan inte hjälpas att det är lite väl filmiskt och välsökt, men jag är gråter för att jag är så glad. Jag säger inget, förstås. Tanja visar sällan känslor. Medan jag är som en hud spänd hårt över ett stort rum av rusande känslor, är hon balanserad och smaklöst kylig. Hon är sexton och jag är nitton.
No comments:
Post a Comment