2005 - juni

Hultsfredsfestivalen 2005 var en riktig prövning.
Allt handlade om Ida förstås. Hela sommaren handlade allting om Ida, som gjort slut några dagar innan studenten, och som jag fortfarande behövde, för hon hade försvunnit så tvärt och oväntat.
Jag står och röker cigaretter vid stora scenen. The Hives spelar. Jag har märkt att om man står nära gångvägen kommer tjejer fram och ber om cigaretter. Jag har ett helt paket. Och jag behöver verkligen avreagera mig. Men tjejerna tar bara cigaretten och tackar och går. Den enda jag presenterar mig för ser plötsligt jäktad ut och går samma väg hon kom.
Livet suger verkligen där, på Hultsfredsfestivalen. Jag känner det i varenda kroppsdel och jag vill så hemskt gärna åka hem. Redan första dagen vill jag åka hem.
Alkoholen verkar inte, jag blir åtminstone inte glad, och morgnarna är skit, dagarna ännu värre, och kvällarna är en lång rad av besvikelser.
Mina kompisar har annat för sig än att försöka muntra upp mig. Jag ser inte så mycket av dem. Vid morgonbadet i bäcken, första tre fyra ölen i solstolarna på förmiddagen, sedan är jag ensam.
Om det inte hade varit mitt tält, som de bodde i, skulle jag ha stuckit. Och de hade aldrig förlåtit mig.
När vi till slut åker hem i Andreas pappas stora bil är det det bästa som hänt mig på hela sommaren, så långt den har hunnit komma. Jag får tillfälle att spela min rent livsviktiga R.E.M.-blandskiva i bilstereon, och de andra somnar, och jag bestämmer mig för att det är omöjligt att komma över Ida.

2005 - iskall december

Jag är hemma hos Tanja i det stora röda huset på landet. Vi ligger i hennes lilla säng och jag försöker tafatt göra så att hennes tofsar fluffar upp sig. När hon gör det ser det barnsligt enkelt ut. Hon håller längst ut i tofsen, och behåller sedan greppet medan hon drar håret bakåt mot huvudet. På så vis blir tofsen en liten rufsig boll i några minuter, tills hon måste göra samma sak igen. Hon tycker om att ha fluffiga tofsar.
Och jag tycker mycket om hennes tofsar. När jag till slut lyckats fluffa den ena av dem ligger vi och lyssnar på Eva Cassidy. Skivan heter Songbird och jag erkänner till slut att den är mycket vacker. Eva Cassidys röst behöver inte ackompanjeras. Och eftersom det är mörkt i rummet passar jag på att gråta lite, så tyst jag kan. Det kan inte hjälpas att det är lite väl filmiskt och välsökt, men jag är gråter för att jag är så glad. Jag säger inget, förstås. Tanja visar sällan känslor. Medan jag är som en hud spänd hårt över ett stort rum av rusande känslor, är hon balanserad och smaklöst kylig. Hon är sexton och jag är nitton.

1991

Pappa och min bror har flyttat till en lägenhet några hundra meter bort, och mamma och jag bor kvar i den gamla fyrarummaren på Hjälmsätersgatan. Det är ganska rymligt. Jag förstår av mina vänner på dagis att det är synd om mig som har skilda föräldrar. Fast jag finner ingen anledning att klaga.
Min bror har en ny blå och vit cykel med 18 växlar. Den är större än livet självt. Givetvis har man på avvägar hört talas om tioväxlade cyklar. Men inget i närheten av den här. Min bror hämtar mig på dagis och jag får sitta på styret. Eftersom det är skumpigt måste han lova att köra så sakta han kan på första växeln - i min föreställningsvärld går det automatiskt fortare ju högre växel man använder. Vi åker och köper Hubba Bubba-läsk på Stora torget. Hubba Bubba-läsk är just så kitschigt som det låter. En rosa dryck så full av socker att den knappt flyter. Men jag är nöjd. Mycket, mycket nöjd. Jag känner mig redo för det mesta. En skilsmässa är ju ingenting! Om livet inte har större prövningar att bjuda på vill jag vara med ett bra tag till.

2001 - vår

I bilen på väg till Katrineholm lyssnar jag på det allra senaste - R.E.M.:s skiva Reveal avspelad på kasett i mammas stereo där hemma, och uppspelad i min bärbara Walkman av märket Aiwa.
I Katrineholm finns en dvärgschnauzervalp på kenneln ElleBell's. Vi ska hämta den, pappa, Birgitta och jag. Jag är uppslukad av min låga livslust och skivans vackraste ballad, I've Been High. En hund är inte så mycket mer än en tuff grej.
Det visar sig att Katrineholm är en rar liten stad full av blomsterarrangemang. Vi åker runt runt i rondeller tills vi hittar kenneln. Frazze, valpen, är svårflörtad och vill inte hälsa förrän jag börjar snurra med en blyertspenna. Medan åtta andra schnauzrar skäller, springer runt och hunsas av kennelmamman håller jag Frazze i händerna och är livrädd för att ta sönder honom.
Sedan åker vi hem. Frazze kissar i Flen och pappa tycker att det är ett tecken på gott omdöme.
Varför vi åker genom Flen minns jag inte, men jag fortsätter efter den här resan att associera skivan Reveal med att hämta dvärgschnauzrar i Katrineholm. Frazze och jag blir med tiden mycket goda vänner.

2002 - vår

Det var en speciell känsla att plötsligt bo i stadsdelen Ryd i Linköping. Ingen jag kände bodde där och det låg, i praktiken, för långt bort för att jag skulle kunna behålla mitt vanliga liv.
Man kanske kan säga att jag tappade mina vänner där, i Ryd.
Så jag cyklade den ringliga vägen genom Skäggetorp till Ikanohuset och köpte ett par tajta skor att spela boll med. Och sedan nötte jag med en frustrerad femtonårings iver frisparkar hela våren.
Reglerna var enkla. Högsta tuvan, snett till vänster femton eller kanske sexton meter från målet, skjuta så hårt jag kunde med skruv, sedan hämta bollen och upprepa samma procedur.
Ibland tog jag löprundor runt fotbollsplanen som mellanakt. Sedan fortsatte jag.

Det smidigaste var att jag inte behövde gå i skolan. Jag var satt på en stark kur antidepressiv medicin. Mina lärare var extra överseende eftersom jag dessutom hade körtelfeber. Jag märkte aldrig att jag hade det, men en läkare hade konstaterat att så var fallet, och jag klagade inte.
Att spela fotboll en hel vår var ett bra sätt att överleva högstadiet. Jag tappade fjorton kilo i vikt och kom tillbaka till skolan som en vanlig kille. Jag hade ett par nya jeans, en ny tröja och en ny frisyr. Och, eftersom högstadiet är en mycket underlig tid i en människas liv, hade jag en flickvän bara några veckor senare. Hon hette Sandra och bar håret i tofs. Jag tyckte mycket om henne. Ibland följde hon med mig till den ödelagda fotbollsplanen i Ryd och hämtade bollen när jag missat målet.

2005 - maj

Jag är arton år och Ida är femton. Mamma kör oss till en liten äng vid en konferensgård och parkerar mitt i ett litet hav av gula vårblommor. Vi plockar varsin bukett så fort vi kan, eftersom någon kanske anser sig äga blommorna. Sedan slår Ida och jag ihop våra buketter. Hon kan knappt hålla runt alla stjälkar och hon ser glad ut.
På vägen hem övningskör jag. Det går inget vidare. Ida sitter där bak och låtsas inte om att jag kör illa. Även om jag inte vågar titta på henne blir jag förälskad också i hennes överseende.
Och det är faktiskt en fantastiskt fin dag i april. Så varm att det kunde ha varit sommar. Jag följer Ida till tågstationen när hon ska åka hem. Blommorna har hon i några våta servetter.