2002 - vår

Det var en speciell känsla att plötsligt bo i stadsdelen Ryd i Linköping. Ingen jag kände bodde där och det låg, i praktiken, för långt bort för att jag skulle kunna behålla mitt vanliga liv.
Man kanske kan säga att jag tappade mina vänner där, i Ryd.
Så jag cyklade den ringliga vägen genom Skäggetorp till Ikanohuset och köpte ett par tajta skor att spela boll med. Och sedan nötte jag med en frustrerad femtonårings iver frisparkar hela våren.
Reglerna var enkla. Högsta tuvan, snett till vänster femton eller kanske sexton meter från målet, skjuta så hårt jag kunde med skruv, sedan hämta bollen och upprepa samma procedur.
Ibland tog jag löprundor runt fotbollsplanen som mellanakt. Sedan fortsatte jag.

Det smidigaste var att jag inte behövde gå i skolan. Jag var satt på en stark kur antidepressiv medicin. Mina lärare var extra överseende eftersom jag dessutom hade körtelfeber. Jag märkte aldrig att jag hade det, men en läkare hade konstaterat att så var fallet, och jag klagade inte.
Att spela fotboll en hel vår var ett bra sätt att överleva högstadiet. Jag tappade fjorton kilo i vikt och kom tillbaka till skolan som en vanlig kille. Jag hade ett par nya jeans, en ny tröja och en ny frisyr. Och, eftersom högstadiet är en mycket underlig tid i en människas liv, hade jag en flickvän bara några veckor senare. Hon hette Sandra och bar håret i tofs. Jag tyckte mycket om henne. Ibland följde hon med mig till den ödelagda fotbollsplanen i Ryd och hämtade bollen när jag missat målet.